Det gröna sköna julbordet

Nu är det jul igen, och i köket hos min familj är det full aktivitet. Om tjugo minuter kommer gästerna droppa in till det sedvanliga juldagsjulbordet på Capellavägen. För mig är det lite som en personlig tradition att varje år lägga till nåt nytt på bordet, liksom för att kontrastera den köttyngda traditionen på alla tänkbara vis. Grön mat är lika med förnyelse, fräschör och oväntade smaker. Alla fester är en möjligheter att predika sitt budskap, diskret och förföriskt via smaklökarna. Nu inser jag ju att för många är poängen med julmat att man just gått och längtat ett helt år efter sin jansson eller sin skinkmacka eller vad det nu är. Men skitsamma, jag njuter ju själv av maten. Och likafullt av matlagningen, för den är möjlig tack vare två saker: 

1. Jag är ledig och relativt ostressad för första gången på flera månader. 

2. Jag är hemma hos mina föräldrar och kan på mitt bortskämda vis åtnjuta total finansiering av göttiga grejer.

Jag hoppas ju förstås alltid att några av er ska inspireras till att testa recepten, och om ni nu tänker att det är försent, ni har redan lagat all julmaten och ätit upp den, så tänk om! Dessa rätter är ganska löst knutna både till jultraditioner och årstiden, och går lika bra att laga i mellandagarna.

Först ut är en liten röra, som man kan äta till det mesta, men till exempel en bit knäckebröd.

Receptet kommer ursprungligen från den fantastiska kokboken Soppor, bröd och röror av Lisa Eisenman Frisk och Monica Eisenman. Jag har tagit bort ingredienser som granatäpplesirap och ajvar efter som jag aldrig har sånt hemma.

Rostad paprikaröra med valnötter

4-5 röda paprikor

3 dl valnötter

2 små pressade vitlöksklyftor

1- 2 skivor vitt bröd (gärna lite torrt)

1/2 tsk sambal oelek

1 tsk balsamvinäger

1/2 - 1 tsk salt

Svartpeppar

Sätt ugnen på 200 grader. Dela paprikorna på längden i halvor, ta bort kärnhuset och lägg den med skalsidan upp på en plåt med bakplåtspapper. Rosta dem i ugnen i cirka 20 minuter, eller tills skalet börjar svartna och det luktar sött och gott i hela köket. Låt paprikahalvorna svalna på plåten och dra sedan av skalet. Mixa med övriga ingredienser till en slät smet. Man kan tillsätta brödsmulor lite i taget beroende på hur lös man vill att röran ska vara. Smaka av med saltet och nymald svartpeppar.

Något annat jag tycker krävs bland alla inlagda och småvarma saker är en sallad. Och eftersom apelsinerna är så himla goda så här års blir det en citrusbaserad historia. Juligt och syrligt!

Citrussallad

3 apelsiner

2 blodgrape

1 liten rödlök

70 g ruccola

Balsamvinäger

En lite finare olivolja

Flingsalt

Svartpeppar

Skär bort skalet på citrusfrukterna, dela dem i halvor på längden och ta bort eventuella tjockare hinnor och kärnor i mitten. Skär i halvcentimeter tunna skivor. Skala och skiva löken så tunt du kan. Skölj ruccolasalladen och låt rinna av. Varva ingredienserna på ett fat eller i en skål och droppa olja och balsamvinäger, samt salta och peppra varje lager.

Till sist har jag gjort en rotfruktsbakelse med getostkräm och hasselnötpesto (ja ni hur hör gudomligt det låter), men detta då som skulle bli mitt mästerverk föll på en tveksam pesto, så jag får återkomma med ett eventuellt reviderat recept på det hela. Vådan av att experimentera i köket helt enkelt, men min stolthet är något sårad. 

Men god jul på er alla! (och håll ut, bakelsen kommer så småningom)

Sås!

Min pappa är en såsmästare. I mitt barndomshem har det så gott som alltid funnits en sås till varje rätt och den skall serveras i rikliga mängder. Många av dessa gräddiga kreationer är tyvärr intimt förknippade med någon typ av kött och det är inte alltid så lätt att hitta på ett vegetariskt dito som, så att säga, matchar såsen lika bra. 

Men så skickade min mamma ett recept på smörstekta rotfrukter och pasta, och när jag då hade cravings efter pappas citronsås, byggde jag om receptet lite. Palsternackor, morötter, purjo och citron älskar varandra! Parmesan älskar allt och alla.

Citron- och rotfruktspasta 

4 port

300 g spagetti

2 morötter

2 palsternackor

1 purjolök

1 msk smör

5 dl lätt crème fraîche

Skal och saft av en citron

1 grönsaksbuljongtärning

Svartpeppar, salt

2 dl nyriven parmesan

(Ruccola)

Skala morötter och palsternackor. Skär i cirka 2-3 mm tunna stavar. Skölj och ta bort det yttersta på purjon om det är träigt. Dela på längden, skär i 5 centimeter stora bitar och skär dessa i stavar på längden (de blir lite spänstigare då).

Koka pastan al dente. 

Hetta upp smöret i en stor panna eller kastrull, hiva ner alla grönsaker och fräs ett par minuter. Rör i crème fraîche, saft och skal av citron, samt smulad buljongtärning. Låt koka ihop ett par minuter tills grönsaker mjuknat, men fortfarande är spänstiga. Om du tycker att såsen blir för tunn kan du reda av med lite vetemjöl blandat med vatten. Smaka av med svartpeppar och salt. Tillsätt pastan och ta av från plattan. Rör om en stund så att pastan får suga åt sig av såsen.

Servera med massor av parmesan, och om plånboken tillåter, gärna en rejäl näve ruccola. 

Varför det är värt att frysa in en aldrig så liten skvätt kokosmjölk

Ofta när jag ska laga något bara av det jag råkar ha hemma, brukar det resultera i en ganska omaka blandning smaker och en plågsamt tydlig frånvaro av den där pricken över i:et. Vad det nu skulle vara, men ni vet, saker som är goda i sig själv. Pesto. Lite ost. Några nötter. Någon stackars överbliven inlagd sak, kanske en soltorkad tomat som gömt sig bakom marmeladen. Nånting som försöker vara mer än bara mat och som uppmuntrar den månadsgamla vitkålen till att åtminstone göra blygsamma anspråk på vara någon slags smakupplevelse. Sådana prickar har jag förstås redan gjort tabberas på när hushållskassan förordar skåpsrensning.

Men så händer det sig plötsligt att man i sina gömmor hittar ett par ingredienser som trivs alldeles utomordentligt bra ihop och inte behöver kompletteras med någonting. Detta recept är resultat av ett sådant lyckligt tillfälle.

Kokosbiffar med röd currry

cirka 4 port

5 dl kokta sojabönor

1 dl kokosmjölk

1-2 tsk röd currypasta

1/2 tsk salt

ströbröd och olja till stekning

Häll bönor och kokosmjölk i en bunke. Mixa stötvis med stavmixer (eller i matberedare) tills du får en smet. Jag brukar försöka se till så att den inte blir helt slät, utan lite grovkornig, men välj själv! Blanda ner currypasta, 2 tsk blir ganska starkt, men absolut inte oätligt. Tillsätt salt och smaka av. Gör små biffar, cirka en stor matsked är lagom tycker jag, och rulla dem i ströbröd. Stek på medelhög temperatur tills de blir gyllenbruna, och tänk på att inte ha för många i pannan samtidigt. (Det blir så jobbigt att vända. Jag är alltid övermodig och sen blir jag sur när biffarna blir fula. Gör inte som jag gör.)

Pålägget.

Detta kan vara mitt djupaste hjulspår i köket. Mackan. Eller rättare sagt det som ska ligga på den. På morgonen. När man är tja, ska vi säga, inte i sitt esse? 
Jag har två val när jag ställer klockan; antingen, stiga upp två timmar innan avgång så att mina hjärna sakta hinner vänja sig vid aktivitet medan jag påbörjar morgonens alla ritualer i sengångartempo. Eller, planera varenda rörelsemönster a la asperger-style kvällen innan. (Men det gör jag sällan för det får mig att känna mig så ospontan.)
Skämt åsido, jag längtar efter nya saker att lägga på min brödskiva på morgonen, men tillfället för roliga experiment infinner sig sällan. TIPS MOTTAGES TACKSAMT! 

Nu har jag i alla fall kommit på en kompis till min vän hummusen. Hen är blekt beigerödbrun och inte så bekväm med kameran så ni får nöja er med en beskrivning av innehållet:

Borlotticréme med soltorkade tomater

3 dl kokta borlottibönor 
1 stor vitlöksklyfta
1 gäng soltorkade tomater (ja, jag kollade inte så noga. Kanske 5-6 stycken)
1-2 msk olja från tomatburken
Salt och svart peppar

Japp. Mixa.

Tillbaka till GRYTAN!

Kanske är det inte så längre, men när jag blev vegetarian i början av detta årtusendet, raljerades det ofta över de sorgliga grönsaksgrytorna från 70-talet. De fick, nästan ensamma, stå till svars för vegetarianismens bristande attraktionskraft och som nybliven anhängare försäkrade jag ofta oroliga gourméer i min närhet att det visst fanns många andra typer av köttfria rätter att laga.

Och detta har alltså hållit mig borta från långkok och puttrande grytor, i 10 år! Men detta är hösten då jag ber 70-talet om ursäkt för min arroganta hållning, och beger mig på jakt efter roliga, mustiga (ursäkta, men jag måste bara få använda detta ord i sammanhänget. Jag menar, vad är mustigt, om inte en gryta? Nej, just det) och köttfria grytor! Med tuggmotstånd och krämiga såser! Hurra!

Först ut blir en indisk kikärtsgryta. Jag är tyvärr inte den som fixar riktigt starka kryddblandningar, så om du gillar hetthetthett, kan du nog ösa på lite mer på samtliga kryddor, eller besöka den här grymma sidan. Receptet ger en brutal mängd mat, men skolan börjar ju imorgon! (Dvs dags att ladda frysen.)

Indisk kikärts- och grönsaksgryta för mesiga magar

7 frikostiga portioner

2 gula lökar

3 vitlöksklyftor

1 msk riven ingefära

1 tsk kanel

1,5 tsk stött kardemumma

2 tsk spiskummin

1 tsk cayennepeppar

0,5 liter grönsaksbuljong

1 burk kokosmjölk

1 liter grovt hackade champinjoner

1 zucchini

4 stora morötter

1 blomkålshuvud

1 liter kokta kikärtor

Redning: 3-4 msk vetemjöl

1,5 dl vatten

1,5 tsk salt (smaka av)

2 tsk strösocker

1 msk citronsaft

Börja med svampen. Hacka och fräs i en torr panna tills vattnet fäller ut och den har krympt till cirka en tredjedel. Lägg åt sidan. Skär zuccini i bitar och fräs snabbt i smör, ta av när det fortfarande är mycket spänst kvar.

Hacka lök, skala och skär morötterna i bitar, bryt blomkålen i små buketter. Riv vitlök och ingefära.

Fräs löken på svag värme i ett par minuter, tillsätt vitlök och ingefära. Fräs nån minut, tillsätt alla kryddor och fräs lite till. Tillsätt morötterna, fräs en minut och slå sedan på buljongen. Koka ett par minuter och tillsätt sedan blomkål och kikärtor. Tillsätt kokosmjölk och låt puttra tills blomkålen börjar mjukna. OBS! Här är den kritiska punkten! Fundera på hur mycket tuggighet du vill att grönsakerna ska ha i slutändan, och betänk sedan att grytan ska puttra en liten stund till medan du reder, smakar av och skramlar med skalrester, tillbehör och letar efter rena gafflar.

Blanda mjöl och vatten till en redning och häll i en fin stråle ner i grytan under omrörning. Sänk sedan värmen så att det bara sjuder, tillsätt zuccini och svamp, låt sjuda sakta några minuter medan du smakar av med citronsaft, salt och socker. 

Istället för dragna grisar

När jag var hemma hos mina föräldrar senaste så skulle min mamma testa att göra pulled pork. För de oinvigda är detta ett sådant där fantastiskt långkok; man tager en bit gris, stoppar den i en gryta med allsköns kryddor och lök, och låter den sedan stå och götta sig i ugnen hela dagen. Hela familjen gick och såg fram emot att äta detta praktkött, och jag vände ut och in på mig själv för att komma på något lika festligt och anvancerat, innan jag gav upp och hängav mig åt en sallad. Men vilken sallad! Jag gjorde den igen när jag kom hem, fast utan halloumi, men det var ett misstag kan jag säga. Så ni får rita in den själv på fotot och så får ni lova att ni unnar er halloumi när ni sedan ska laga.

Lastig sallad med rostad paprika, kanelstekt aubergine och halloumi

(2 port)

2 små paprikor
1 liten aubergine
100 g ruccola
1/2 galiamelon eller honungsmelon
50 g halloumi

smör
olja
kanel
balsamvinäger
lite citronsaft
salt och peppar

Sätt ugnen på 200 grader, eller 150 om du har gott om tid. Dela paprikorna i halvor på längden och kärna ur. Lägg dem i en ugnsform, droppa över lite olja, salta lätt, blanda runt och lägg dem sedan med skalsidan upp. Rosta dem i ugnen tills skalet börjar svarta och de är mjuka, men med lite spänst kvar i. Cirka 20-30 minuter. Låt svalna, en kvart cirka, och drag sedan bort skalet. Skär i strimlor. Smaka av och salta eventuellt lätt.

Skär auberginen i knappt centimetertjocka skivor, sprid ut dem på skärbrädan och salta lätt så att de börjar vattna sig. Skär melonen i bitar och fördela melon och ruccola på tallrikar. Droppa över en aning citronsaft. 
Torka av aubergineskivorna, pudra över kanel och ta några tag med pepparkvarnen. Stek dem i smör tills de mjukar (men som vanligt, ge akt på tuggmotståndet!)
Skär halloumin i skivor och pensla med balsamvinäger. Stek dem (gärna i annan stekpanna...) det sista du gör innan du monterar resten av salladen.
Servera med lite bröd, och om du vill, marinerade bönor.

Senaps- och chilimarinerade borlottibönor

2 dl kokta borlottibönor

1/2 msk olivolja

1/2 msk balsamvinäger

1 tsk senap

salt och chiliflakes

Blanda alltsammans och låt stå i kylen ett dygn. Var gärna generös med chili och försiktigare med saltet och smaka av dagen efter.

Ursäkter och rivna rödbetor

Min kära vän Ami frågade mig häromdagen hur det gick med bloggen. Vilken blogg?! undrade jag, helt ärligt och alldeles perplext.

Faktum är att jag knappt lagat någon mat i sommar och så har bloggen sakta fallit i glömska. TRÅKIGT! Nu blir det ändring! Jag hittade faktiskt en rätt i min telefon som jag komponerade någon gång i juni, men som av okänd anledning aldrig nådde ut i offentligheten. Men nu ger den sig till känna. Min damer och herrar, jag ger er...

ROSMARINDOFTANDE RÖDBETSSPAGETTI!

(2 port. cirka)

150 g spagetti

1 liten gul lök

1 vitlöksklyfta

3-4 rödbetor

1-2 morötter

1 msk smör

1 msk vetemjöl 

2 dl vatten

1 dl créme fraiche (den feta)

1/4-1/2 tsk torkad rosmarin

salt och svartpeppar

70 g fetaost

2 msk rostade solrosfrön (eller andra frön/nötter som du gillar)

Koka spagettin enligt förpackningens anvisningar, men ta av den när den är lite för al dente.

Hacka lök och vitlök fint, riv rödbetor och morot grovt. Fräs löken i smör i någon minut, släng i rotfrukterna och låt fräsa med ett par minuter. Pudra över vetemjöl, rör om och slå på vattnet. Tillsätt crème fraiche och rosmarin (mortla den gärna lite först) och rör om tills det tjocknar något. Låt så röran puttra ett par minuter, men se upp så att inte grönsakerna tappar allt sitt tuggmotstånd. Smaka av med salt och peppar, och blanda sedan ner spagettin. Låt puttra (vilket fult ord det är! Kan någon hjälpa mig komma på något bättre?) tills spagettin är precis lagom tuggig (lagom för dig alltså). Smula över fetaost och solrosfrön och servera!

Kikärtsbiffar med citron och spiskummin

Nu när skolan slutat har jag kopiösa mängder fritid och äntligen finns det ork över till matlagning igen. Häromkvällen gjorde jag kikärtsbiffar. Jag har sent omsider fått upp ögonen för den ädla frukten citron (när jag första gången stoppade näsan i en kokbok så var det Anna Bergenströms och hon skulle jämt servera citronklyftor till allt vilket för mig framstod som fruktansvärt omodernt och tjatigt) Men jag har kommit på bättre tankar nu och ger citronen gott om utrymme i det här receptet!

6 dl kokta kikärtor

1 ägg

Rivet skal av 1/2 citron

2 msk citronsaft

2 vitlöksklyftor

En bit chili av valfri sort och storlek (Alla chilifrukter är ju olika och munnar likaså. Men tänk sting!)

1 msk olivolja

1 liten gul lök

1 medelstor morot

3/4 tsk salt

1/2 tsk spiskummin

1 msk olivolja

1 msk vetemjöl

Nymald svartpeppar

Smör till stekning

Mixa kikärtorna med ägg, vitlök, chili, citronsaft, citronskal och olja i en bunke. Mixa stötvis för att få en lite grov smet. Riv moroten grovt, hacka löken fint och blanda i. Krydda med spiskummin, salt och peppar, smaka av. Blanda i vetemjölet och låt smeten vila en stund (så att vetemjölet suger upp vätska, kanske 10 minuter).

Här slänger jag in en liten lektion:

Om man är ovan att göra vegetariska biffar, kan smetens konsistens te sig som ett orosmoment. Den är lite blöt och håller inte ihop lika bra som sin animaliske like. Den som frestas att ösa ner en massa mjöl eller ströbröd kan dock bli besviken över torra biffar. Testa följande istället:

• Gör biffarna små.
• Använd en stekpanna med keramisk beläggning, biffarna blir lätta att vända – mindre risk att de går sönder.
• Använd två skedar att forma biffar med (så fastnar de inte i händerna) eller klicka rent av smeten direkt ner i pannan! Du vill ändå inte att de ska se ut som färdigköpta hälsans kök.

Den rutinerade biffmakaren formar och steker som hen behagar. Om jag ändå gör mig omaket att göra biffar brukar jag göra en rejäl sats och frysa in ostekta. Då lägger jag biffarna på en sån där fantastisk böjlig ikea-plastskärbräda, fryser, bänder loss och stoppar ner i en påse. Präktigt och praktiskt.

Bagelsflykt

Egentligen har jag inte alls tid med sånt här. Stå i köket. Jag befinner mig i upploppet på vårterminens långa långa kurs, och borde lägga all min vakna tid på att det jag presenterar inför klassen nästa måndag verkligen representerar 12 veckors arbete och inte bara ser ut som nåt jag tjoffat ihop de sista dagarna.
Men så kommer jag hem. Brödlådan ekar tom i frysen. Och någonting i bakandet inger löften om en sällsam frid som jag just nu under denna hektiska period så innerligt behöver.
Ursprunget till det här receptet kommer ifrån Leila Lindholm, och om ni vill kika på hennes istället finner ni det här. Jag har lagt till lite extra fibrer, för det saknar jag.


Bagels
12 stycken stora, eller 24 små

25 g färsk jäs
5 dl ljummet vatten
1 msk salt
2 msk flytande honung
0,5 dl kruskakli
8 dl vetemjöl special fullkorn
3-4 dl vetemjöl (vanligt eller special)

Ägg till pensling

Frön efter behag; sesamfrön, vallmofrön, solrosfrön

Lös upp jästen i vattnet och tillsätt salt och honung. Tillsätt kruskakli och mjöl, lite i taget och rör ihop till en ganska fast deg. Hiva ut den på en bänk och knåda så länge du orkar. 5 minuter räcker. Lägg tillbaka den i bunken, täck över och låt jäsa till dubbel storlek, cirka 50 minuter. 

Stjälp upp degen på en mjölad bänk, knåda lätt och dela sedan i önskat antal bitar. Om du gör 12 så blir det ganska rejäla bagels, lagom som lunchmackor. Trilla bitarna till bullar, tryck ett rejält hål i mitten med pekfingret och snurra sedan ringen runt fingret (på bordet) som en rockring. Doppa sedan undersidan ordentligt i mjöl. Detta för att underlätta förflyttningen till kastrullen sedan. 

Jäs ringarna under bakduk, på en plåt med bakplåtspapper i cirka 45 minuter. 

Sätt ugnen på 175 grader och koka upp vatten i en stor kastrull. Koka ringarna, ett par i taget, 1-2 minuter på varje sida. Lyft dem försiktigt från pappret, släpp ner i kastrullen och tag upp med hålslev. Se till att vattnet rinner av ordentligt. Det låter joxigt, men det är egentligen ganska enkelt, förutom, om man som jag, inte mjölat sina bagels ordentligt innan jäsningen. De fastnar, och blir deformerade. Men man behöver inte misströsta helt om detta skulle hända, de rättar till sig hyfsat i ugnen. Framförallt är det ett irritationsmoment när man står där och halva degen sitter kvar i bakplåtspappret.

Pensla med uppvispat ägg och strö över frön. Grädda i mitten av ugnen cirka 25 minuter, tills de är 
gyllene. Även små bagels behöver en god stund, cirka 20-25 minuter.

Inte jättevackra innan gräddning, men det blir bättre som ni kan se på min väldigt arrangerade bild ovan

Aubergine- och fetaostgratäng

Min syster är grym på att hitta mat utifrån vad som är billigt och prisvärt vid inhandlingstillfället. Jag ser henne framför mig, startskottet går vid kort-datum-korgen i kyldisken och sedan jobbar hon sig metodiskt runt, detekterar allt rödmärkt, studerar jämförpriser och kombinerar kreativt ihop något supergott för ynka tjugolappen. Typ.
Själv har jag tre dagar i förväg blivit sugen på något särskilt, gått och längtat efter detta, och kan inte vika en tum från den ursprungliga planen, mer än att kanske utesluta någon av ingredienserna som i affären visar sig vara orimligt dyr.

Men häromdagen hade jag tur! Inne på hemköp tronade ett berg av auberginer för 10 kr kilot, tag-två på fetaost och créme fraîche och i grönsaksaffären bredvid billiga på-väg-att-bli-övermogna tomater. Framför mig materialiserade sig en lyxig auberginegratäng – helt utan ansträngning. Lycka.



Aubergine- och fetaostgratäng
8-10 portioner

2-3 gula lökar
3 vitlöksklyftor
En liten bit chili (beroende på hur mycket sting du vill ha)
1 kg tomater, gärna körsbärstomater eller andra lite sötare tomater
1 msk torkad basilika
1 tsk strösocker
Saft av en halv citron

3 stora auberginer
200 g fetaost
2 dl lättcrème fraîche
Olivolja och smör till stekning
Salt, svartpeppar
Några skivor lagrad ost

Börja med tomatsåsen. Eller sätt på ugnen först. 200 grader kan vara lagom. Sen såsen! Hacka lök, vitlök och chili och fräs i lite olivolja. Hacka tomaterna grovt och släng i när löken börjar mjukna. I med basilika och lite socker och låt sedan puttra ihop till en sås. Smaka av med salt och peppar och pressa citronen över.

Skär auberginerna på längden i cirka en halv centimeter tjocka skivor. Om frukterna är långa kan man dela dem på mitten först så blir det lättare att pussla ihop i formen sedan. Stek skivorna i smör på medelhög värme tills de börjar mjuka, salta och peppra.

Mosa fetaosten med en gaffel i en skål och blanda i créme fraîche, salta lätt.

Dags att bygga ihop härligheten! Smörj en ganska stor ugnsfast form och lägg lite tomatsås i botten. Lägg sedan ett lager aubergineskivor, på det klickar av fetaostcréme, ett nytt lager aubergine, tomatsås, aubergine osv osv. Det fina här är att om du lägger aubergineskivorna ganska tätt, så blandar sig inte såserna helt och hållet, och du får en massa små öar med olika smaker.
Se till att ha lite tomatsås att avsluta med och bli inte stressad om några aubergineskivor tittar upp nakna. De kommer sjunka ner i såsen under gräddningen. Toppas med några skivor ost och så in i ugnen tills färgen är till belåtenhet, kanske 25-30 minuter.

Gott att ha till: råris, matvete, andra grynliknande saker. Eller bara bröd och sallad!

Men hej!

Jag älskar att laga mat och inte minst att bjuda på den, men trots det så är det alltför ofta som jag inte har någon annan att servera än mig själv. Ibland är det ju bara skönt, när man varit oinspirerad och stressad och det som hamnar på tallriken mest bara kan betraktas som nödvändig näring, och snarare ätbar än njutbar. Men när man väl lyckas, när man rent av överträffar sig själv och inte har ett endaste vittne till fulländningen, ingen som kan sucka belåtet och med sin tystnad inför maten uttrycka den djupaste tillfredställelse, då är det lite av ett antiklimax. Därför denna blogg. För att jag ska kunna skryta med mina framgångar, aptitreta och inspirera och dela med mig av mina bästa erfarenheter!